Ibland får man inte sagt allt man tycker att man borde ha sagt i ett sammanhang och så kände jag efter den livesända intervjun i P4 i fredags. Stundens hetta, som det heter, vill man gärna formulera sig kort och utan att leta formuleringar i långa pauser. Nåväl. I samtalet kom det upp vad jag skrivit i pressreleasen, att vi gjort ett politiskt album som bla kritiserar sjukförsäkringsreformen men jag tycker inte att jag i mina svar riktigt motiverade varför jag vänder mig emot det där, för många är det visserligen självklart men för andra kan det låta som om jag bara hakar på ett mediauppbåd. För mig är det viktigt att underbygga sina åsikter med relevanta argument och därför utvecklar jag det nu här istället, som en kommentar till intervjun. Ja, det var programförklaringen för den här texten, nu börjar vi. Ämnet utförsäkrade har ju varit återkommande i media och man skulle kunna ställa frågan om nödvändighet att fortsätta älta det. Svaret är enkelt: För att regeringen gång på gång yttrat att de är nöjda med reformen och inte tänker göra något åt det. Och ska något göras handlar det bara små justeringar, för systemet i sin nuvarande form är naturligtvis toppen och vad tidningarna rapporterar är bara enskilda fall... Det är bara det att det börjar bli väldigt många sådana nu, så många att jag inte tycker att vi kan prata om enskilda fall längre. Jag tänker nu förklara min syn på det och vad jag tror är roten till problemet.Senaste årens utveckling belönades med att regeringen fick fortsatt förtroende att styra landet och av det måste vi dra slutsatsen att många upplever att det är bra saker som hänt sedan 2006. Och jag har lyssnat, försökt förstå och övervägt olika ståndpunkter. Alliansens politik, som jag uppfattar den, bygger på tanken om individens frihet med så lite statlig kontroll som möjligt och här kommer konkurrensen in som ersättare. Med konkurrens får vi ett naturligt urval i de olika branscherna och de som inte har en tillräckligt bra affärsidé försvinner eftersom kunderna inte väljer dem. Det är då upp till den enskilde individen att hitta på något nytt, för nu lönar det sig ju att göra det. Vill du bli snickare? Sätt igång och snickra! Vill du sälja skor? Sälj skor! Vill du bli rektor? Öppna en skola! Ja, jag förstår att det här doftar framåtanda och framåtanda har jag så klart inget att invända mot men det är alltid Du, Du, Du... DU kan göra vad du vill, men DU är själv ansvarig för att det händer och du konkurrerar med alla andra som vill samma sak. Detta är rättvisa, menar man. Att den starke vinner. Det är här jag inte håller med.
Den stora arbetslösheten tillsammans med de nedskärningar Alliansen gjort på människor som av olika anledningar inte arbetar håller sakta men säkert på att göra Sverige till arbetsgivarnas marknad istället för arbetarnas. Allt vad fackförbund och anställningsskydd heter är underordnat eftersom det är företagen man vill sopa dörren framför så att de vill anställa. Och är man inte tillräckligt bra på jobbet måste man räkna med att bli bli utbytt å det snaraste, för den flexibiliteten är förutsättningen för att jobben och anställningarna ska strömma till. Den som såg SVT:s gransking av Phone House såg också en ganska långtgående konsekvens av sådant tänkande. Det där med fack - ett förbund för arbetare att göra gemensam sak mot arbetsgivare - det hör till det förgågna, nu är det fri konkurrens som gäller. Konkurrens. Är det raketforskare som ska till för att inse att det här ställer oerhörda krav på människor? Och det är inte bara friska, arbetsföra och produktiva människor det ställer krav på utan även de som är tyngda av exempelvis sjukdom, depression och trasiga familjer. ALLA ska ut och stångas med de andra tjurarna med CV:t i högsta hugg. In i konkurrensen, gott folk! Må bäste man vinna. För det finns ju inte jobb till alla och några möjligheter för staten att reglera att vissa människor kan få ett arbete i offentlig sektor utifrån sina egna möjligheter ska vi ju inte ha. Det är kommunism, ropar de förskräckt! Och kommunism är farligt och otäckt, det vet ju alla människor. Därför finns det heller ingen anledning för oss att äga något tillsammans. Statliga bolag säljs ut, privata bolag tar över. Inget av alternativen borde vara självändamål, jag tycker bara att bägge bör finnas för olika funktioner. Privatiseringen som äger rum nu sker snabbt, utan reflektion och på ideologiska grunder. Med ovan sagda vill jag inte missförstås att jag förespråkar kommunism, jag vill bara påpeka att begreppet används slarvigt och slentrianmässigt i politisk debatt.
När jag och Tomas gjorde “Förrådd” (tredje spåret på vår skiva) var jag under en tid tveksam till mitt ordval “högervind” i refrängen för att jag var rädd att det skulle bli för utpekande och att fel människor skulle uppfatta det som om jag attackerade dem. Jag grunnade länge men bestämde mig till slut för att behålla det för jag tyckte inte att jag kunde beskriva det bättre just då. Vad jag talar om i texten är inte ett demoniserande av Alliansen och alla som röstat på dem, utan ett försök att peka på att resultatet av vad som gjorts lyser av långt tydligare råblå högerideologi än vad man velat låtsas om. Och när de mindre samarbetspartierna, som i vissa frågor vill dra åt ett annat håll, känner sig överkörda och försöker höja rösten möts de av torra tillrättavisningar från Moderaterna, åtminstone enligt den bild jag får genom TV, radio och tidningar. Jag kan ha fel, jag beskriver verkligheten ur mitt perspektiv men jag kan se att många andra också sett det på samma sätt. Vad som än är rätt tror jag dock att det är ganska talande att KD, som gick till val under parollen “Ett mänskligare Sverige” nu ligger en bra bit under fyraprocentspärren i opinionsmätningar. Vi har helt enkelt inte sett ett mänskligare Sverige, snarare ett klimat där de svaga slås ut för att de inte ens orkade ta sig ner till arbetsförmedlingen när det krävdes av dem. För mig är ett mänskligare Sverige ett Sverige där vi som arbetar betalar lite extra för att de som inte kan jobba också ska ha ett BRA liv. I en TV-sänd debatt så sent som igår förklarade man från regeringen att vi tack vare att fler människor arbetar har mer pengar i välfärden, men då undrar jag vad välfärd är om det inte är att man också ska ha rätt att vara sjuk utan att tvingas till socialbidrag och sälja ut allt man äger. Det är precis det som har hänt för många människor.
Det här ställningstagandet lät jag bli en del av vår skiva som envist talar för dem som känner att de är i underläge på olika sätt, oavsett vad det beror på. Vad den politiskt underbyggda individualism som nu råder i Sverige inte tar hänsyn till är just dem som inte orkar resa sig av egen kraft och det är då jag menar att vi måste bära upp varann varsamt - inte till varje pris piska varann ut i arbete. Det är inte en bidragslinje, det är socialt ansvar och det tycker jag inte ska hänga på enskilda goda människors välgörenhet utan något som är byggt av samhället. När världen rasar för någon tar vi andra emot.
Allt det här hade jag så klart inte kunnat få med i radio men nu när jag ändå tog chansen att utveckla det tyckte jag att det var lika bra att göra det ordentligt.
Ta hand om er. Och varandra.
/Dick Lundberg
Foto: Erika Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar